när det gäller vätternrundan, så hade jag nog egentligen bestämt mig redan innan förra årets lopp. en gång. kul att testa. men en gång skulle nog räcka. för att cykla tretti mil på ett bräde, det är inte normalt. tror jag tänkte samma sak under själva loppet då. men jag minns inte riktigt. för så fort jag såg målrakan. sista svängen in mot mål. då bestämde jag mig för att göra det här over ’n over again!

så med d sagt, här var vi i år igen. jag hade beställt strandväder och vindstilla (25 grader & sol) hela rundan runt. oklart hur jag hade tänkt det skulle funka nattetid, men strunt samma. man kan ju inte ha tänkt på allt, heller… men som sammanfattning kan vi väl säga såhär;

om det var strandväder? ja det var okej. kanske inte 25 grader. vilket va bra. det var perfekt egentligen. soligt men inte för varmt. men om det var vindstilla. Nils Erik Jesus (NEJ!)... det var det inte!

det blåste en så galen motvind ner till jkpg. man fick trampa på till mjölksyregränsen nästan nåddes för att få upp knapp styrfart. åtta mil in i loppet låg jag typ en timme efter förra årets passertider (och förra året gick det inte särskilt fort heller, kan jag ju tillägga) och jag insåg att den här rumpan kommer få gnida sig mot sadeln bra många timmar till innan den får skutta över mållinjen i motala igen om d fortsatte i d här tempot. [oklart hur rumpor skuttar över mållinjer]

glädjande nog fick jag efter jkpg-stoppet.(där jag för övrigt höll samma tempo som en enhjuling, vilket inte kändes särskilt positivt för mig!) upp tempot lite och mil efter mil lades bakom mig. och d e på riktigt ren och skär glädje när man inser att man passerar 150 km –kvar skylten och nedräkningen kan börja. en liten humör-svacka ska väl dock erkännas efter karlsborg när 90 km-kvar-skylten kommer och jag i mitt inre inser att d e ett helt jäkla vasalopp kvar att stångas emot! men kanske var d välsignelsen i ”prästbacken” som gav mig lite kraft från ovan. [jag high-five’ade prellen… och så läste jag senare på en söt tjejs klassikerblogg, som för övrigt visade sig starta exakt samtidigt som mig!, att prellen nog egentligen gjorde välsingnelsetecken och inte alls va ute efter handklappning.]  eller så va d tanken på att emmelie satt redo med telefonen i handen hela natten om jag behövde peppas. för långsamt kom skylt efter skylt med nedräkning. även om jag ett tag faktiskt trodde att nån hade varit och snott, alternativt vält, sista 10 km-kvar-skylten, för helskotta va den tog tid innan detta vackra konstverk [en gul skylt i plast helt enkelt] äntligen dök upp i vägkanten.    

och jag kan garantera att när man ser motala igen (oavsett hur många timmar man spenderar för att ta sig runt sjön) är det en vacker syn. kanske vackrare än eifelltornet i paris. eller kullerstenarna i gränna. eller frihetsgudinnan i new york. [oklart om det går att jämföra gränna med paris och new york dock) jag flinar saligt på målfotot och gör ett fånigt peace-tecken med fingrarna.  antagligen av ren och skär lycka att ha klarat av delmål ett i satsningen mot en svensk klassiker…

min vätternrunda i siffror:

antal kissepauser: 3

antal äckliga bajamajor av dessa: 3

antal gånger jag brydde mig att bajamajorna va äckliga: 0

antal uppraggningar av norsk sub-grupp: 2

antal kommentarer att jag färgmatchade min outfit med cykeln: slutade räkna efter 28

antal gånger jag sjöng drängarnas slagdänga om du vill bli min fru högt för mig själv: 7

antal vetebullar under rundan: 7

antal liter sportdryck: 3

antal liter vatten: 0 (dumt!!)

antal skickade god morgon-sms från fagerhult klockan 4 på morgonen: 1

antal detsamma från hjo: 1

antal kullerstenar i gränna: 76004694

antal high-five’ade prellar: 1

antal gånger jag glömt vart jag ställt cykeln i depåer: 4

antal gånger jag sen hittade cykeln: 4 (puh!)

antal gånger jag lovade mig själv att aldrig köra igen: 3879

antal gånger jag tvivlar på ovan: 3879

antal pb’n på loppet: 1

antal syskon jag slog i årets upplaga:1

antal syskon jag faktiskt har: 1

antal gånger han fått höra detta: 6751

nä. nu ska jag logga in på vätternrundans hemsida och köpa mig nå fint. en tischa. eller en väska. eller en mössa. eller nåt annat jag verkligen inte behöver. bara därför att! så d så! älskade, underbara, hatade, fantastiska, fruktansvärda vätternrunda, vi ses nästa år igen…  

vätternrundan 2013,
jaha, vad ska man egentligen säga? vätternrundan 2012 är rubriken. då e d väl bäst att jag betar av innehållet med; d blötaste, kallaste, värsta jag nånsin varit med om... men oxå d mest fantastiska jag gjort! skum blandning d där. tokigt skum.   
 
d va ångest innan. 30 mils cykling runt en stor jäkla sjö. alldeles för lite mil i benen. dom rekommenderade 100 kan nog delas med minst 3 för att komma ner i min träningsdos. och en lånad cykel. följde slavsikt väderprognoserna de sista två veckorna innan loppet. regn. REGN! med stora feta bokstäver. d va regn som väntade. roligare än så skulle d inte bli alltså. och jag skrev den här texten samma kväll som jag klarat av dom trehundra långa, blöta kilometrarna. för att verkligen komma ihåg att inte anmäla mig till nästa år igen. 
men jag känner väl mig själv. jag visste såklart redan då att jag skulle hänga på låset när anmälningen startade i oktober. och tur va väl d. på tvåochenhalv timme var loppet fulltecknad. men jag är en av dom iaf!
 
anyhow. 8 mil hade jag uppehåll. grenna visade sin finaste sida såklart. där lyser alltid solen [oklart om jag fabulerat ihop detta, eftersom jag intog grenna sisådär tre på natten och mig veteligen lyser sällan solen då!] men i jkpg kom regnet. och d blev kallt. tre grader. d e fasiken på gränsen till svinkallt, men jag ska inte överdriva, så jag nöjer mig med kallt. jag kunde varken bromsa eller växla, då händerna var så frusna att fingrarna inte längre kunde röra på sig. [turligt nog cyklade jag inte så fort under mina trettio mil att d där med bromsningen skulle bli ett problem! tihi!] dom frusna fingrarna var snarare ett bekymmer vid toalettbesöken, då d tog en evighet att både få av sig och på sig de för övrigt toksexiga vadderade cykelbrallorna. i hjo fick till och med en tysk tant [oklart om hon verkligen kommit upp i tantålder, men hon hade lockigt hår och talade i ni-form, vilket måste vara kriterier för tant] hjälpa mig dra upp dom [frau hosen-helfer?!].
 
d va rekordår 2012 för vätternrundan. aldrig någonsin hade d varit så många deltagare. aldrig någonsin från så många olika länder. aldrig någonsin hade någon kört så fort [obs! d va inte jag!]. och aldrig någonsin hade så många brutit loppet. ge upp, d va ALDRIG ett alternativ för mig! jag sysselsatte mig med annat under min 14 timmar på banan;
 
mellan fagerhult & hjo försökte jag komma ihåg och sedan självlära mig årets portugisiska sommarplågelåt "ai se eu te pego". oklart hur d lät, men många omcyklare & omcyklade fick höra min ljuva (?) portugisiska (?) stämma.
 
sedan försökte jag från hjo och intill mål i motala kategorisera mina medcyklister. jag skyller d hela på min blöta, trötta hjärna, som inte helt fungerade till 100% redan innan loppet, och d finns absolut inga faktabaserade studier bakom denna kategorisering.   
 
längst till höger på vägen cyklar eva. i sin fladdrande regncape alternativt  sönderklippta svarta soppåse som fick fungera som d samma. på sin fullt utrustade damcykel med cykelkorg. d ser lixom stabilt ut. faktiskt så stabilt att man misstänker att om eva skulle trilla av, så fortsätter cykeln av sig själv. hon håller linjen, kör sakta men säkert och förutsägbart och har ett leende till övers för alla. hon verkar inte särskilt plågad, vilket är tur, för hon kommer att vara ute i 20-25 timmar. hon är loppets sanna hjältinna. eva kan oxå vara en man, då heter han säkerligen bengt eller rolf. och tillsammans har eva, bengt & rolf gjort massssor med vätternrundor genom tiderna.
 
även chrille har gjort mängder med rundor. han håller till höger, men strax utanför eva. han är yngre och har en fräschare cykel. håller jämn & bra fart och agerar lok åt många följeslagare [oftast mycket trötta motionärer som inte hjälper till att dra tåget särskillt mycket] han utstrålar trygghet & rutin.
 
över hela jäkla vägbanan vinglar hobbymotionärerna. en typisk representant är johanna. singel eller trött flerbarnsförälder som tycker att det är kul att cykla. några mil. i vackert väder. gått på spinning hela vintern och som längsta pass kört någon 2-timmarsspinning. racern är inköpt på blocket och cykeln har till skillnad från sin nya ägare gjort en eller ett par rundor innan, eller i alla fall marknadsfördes den som "en perfekt vätternrundancykel" på tidigare nämnda marknadsplats. snart löper den stor risk att återigen hamna på blocket... kanske redan i medevi eller karlsborg via blocket-appen i mobilen.

längst till vänster kommer subborna. inte så hemska som de låter. d e grupper som kör jättejättefort och tänker klara rundan under en viss tid - sub 8 på åtta timmar osv. de kör så fort att man egentligen inte ser dem, hör bara ett svischande när de kör förbi. eventuellt känner en touch på överarmen för de kör så fasligt nära att man själv nästan vinglar ner i diket. [oklart om jag överdriver här en gnutta oxå!] i svansen efter dem kommer oftast en stor, brokig och kaotisk samling som försöker hänga med och dra nytta av fartvinden.

en av dem är peter. det är hans första vätetrnrunda och han har slagit vad med polarna på jobbet. hur svårt kan det vara? han har ju en sprillans ny kolfiberracer och formen är kanon! han har sett tour de france på tv. han var dessutom riktigt duktig i någon lagidrott för 15 år sedan, elit nästan, och han är fortfarande bra. på innebandy visserligen. men ändå. 

efter karlsborg har det skett lite ändring i leden. subborna fortsätter att svischa förbi i en jämn ström [fortfarande så tajt nära att de nästan snuddar mina armbågar] men peter har nu tagit rygg på eva och vinglar fram i knapp styrfart. hobbymotionärerna har också slutat försöka hänga efter subborna och nu lagt sig på led bakom chrille, som fortfarande utstrålar trygghet och bara drar och drar.
 
önskar jag hade träffat någon av alla "chrille" efter målgång. då hade han fått en kram. och eventuellt ett frieri av ren & skär lycka att jag fixade d. så d va nog tur att jag möttes av mamma och pappa i målområdet istället för en av dessa chrillar, så slapp jag styra upp ett bröllop mitt i allt oxå.
 
14 juni ses vi igen...!
delmål ett.
 
 

 

 
   
 
 
en svensk klassiker, vätternrundan 2012,