.:lidingöloppet 2013:.

9kommentarer

dagen var kommen. dagen som jag sett fram mot med skräckblandad förtjusning. det hade varit en kamp mot kropp och klocka. skulle knäna hålla? skulle d räcka med ett pannben av stål? en kamp som jag tyckte mig gått segrande ur i lördags morse. men då kom tvivlet  på orken på besök istället. helsike, jag hade ju lite förträngt hur långt tre mil är att springa. shit, kanske var jag frisk nog att springa. men skulle jag klara av att springa så LÅNGT? eller långt? kanske inte långt för andra. men i alla fall långt för en som egentligen tycker att alla distanser över en mil är idiotiska. att springa överhuvudtaget är ju rätt idiotiskt. jag är en idiot. men var fan var mina löpar-hörlurar då?

kvällen innan laddade jag med en stor kycklingsallad. och ostbågar. fett är lika bra som kolhydrater, hade jag inbillat mig. inget vin, men inte för att jag skulle springa, utan för att jag helt enkelt inte hittade det i flyttkaoset. har annars hört att måttliga mängder alkohol också funkar fint som uppladdning. eller hur det nu var. undrar om det finns något som INTE funkar som uppladdning? undrar var löpar-hörlurarna är?

svårt att sova. nervig som värsta tävlingshästen, vilket blir en smula larvigt med tanke på att min ambitionsnivå bara var att ta mig runt. promenerandes om så behövs. i värsta fall krypandes. eller ridandes på någon annans rygg.  var i helskotta är löpar-hörlurarna?

vaknar tidigt av strålande sol in genom sovrumsfönstret, där rullgardinen fortfarande inte kommit upp. letar efter löpar-lurarna. anklagar diverse folk, som alla förnekar all kännedom.  packar, käkar frulle och hittar löpar-lurarna på sin vanliga plats, där dom alltid har legat. typiskt att jag inte letade där.

väl ute på lidingö och koltorp (startgärdet), efter en snabb-push av kära emmelie & per och sms-avcheck med bästa karin, som just fullföljt halv-löpet, som meddelade att d var plättlätt, spritte d lite i fossingarna. som en ko på grönbete ville fötterna bara jogga iväg. redan här kom lixom min första runners-high. jag rös i hela kroppen och kände mig odödlig. ute på gärdet sprang jag även på en bekant man som jag hälsade hjärtligt på och frågade om läget. han verkade misstänksam, men hälsade tillbaka. hmmm, vem sjutton var han, jag kände ju igenom honom. nån jag jobbat med? kund? granne? hmmm, kan inte placera karln.

startskottet gick, jag höll mig till planen att ta d piano. och ur löpar-lurarna strömmande pepp från kära vännerna blandat med upptempolåtar i en jäkla skön blandning. utan detta har det varit trista och långa mil. kanske tillochmed omöjliga. nu var ingenting omöjligt. nu gick d smidigt, och leendet på mina läppar sprack lite då och då ut i ett gapskratt. fantastiskt (undrar vad mina medlöpare tänkte om mina gapskratt däremot?!). men vem sjutton var mannen i starten?

dom första 22 km var ren löparglädje. runt 15 km hade jag kommit fram till att mannen i starten måste vara jobbrelaterad. vid 18 km var jag precis lika råsäker på att han måste vara grännabo. kanske på sin höjd från örserum. eller ölmstad. när det var åtta km kvar lyckades jag förtränga mannen. d var nu d riktiga tuffa loppet började för mig. många tuffa backar. ett knä som började säga ifrån. en fot som jag stukade redan km tre. men med pers visdomsord i öronen och emmelies rödvinsprat klingande i bakgrunden, så fortsatte benen att mala. och munnen fortsatte att le. fast det är klart, hade jag de första två milen baywatch-hållning (nåja, allt är relativt) började jag sista milen allt mer ha en ostbåge-dagen-efter-hållning. och fast än det kändes som jag sprang i ett okej tempo kan några av kilometrarna avverkats i samma tempo som målarfärg torkar på en fondvägg.    

vid 27 km, mitt i en härlig nerförsbacke, gick det upp för mig. det var ju han. han med guldskorna. han i starten alltså.  han i melodifestivalen. va sjutton heter han nu igen. 28 km. irriterande, en hel km och jag kunde inte komma på hans namn. 28,5 km, men helskotta, är jag helt senil eller? han med brorsorna i guldpjucksen. 29 km. rickard herrey heter han ju!! rickard herrey!!! hallelujamoment!!!!! och där kom upploppet, målet och den skönaste segerkänslan någonsin. och extra rörd blev jag när en-svensk-klassiker-anders-gyhlenius korsar mållinjen precis före mig tillsammans med sina barn. jag grät nästan inombords. fast utan tårar. i fucking made it! 3,45 blev sluttiden. nöjd, stel och überlycklig tjej!

 

vi kör väl en listvariant av lidingöloppet också:

antal hallelujamoments: 3

antal insikter att man inte kan blogga sig till ett bra resultat i lidingöloppet: 7

antal stukade fötter: 1

antal ”oj vad det luktar gubbsvett, jag måste springa om”: 18

antal gapskatt: 8

antal satta bullar i halsen: 1

antal insikter att man inte ska springa och äta bulle samtidigt: 1

antal skickade sms: 1 (skulle stå ”du är bäst”, kan eventuellt blivit ”du är präst”, pga sms’a samtidigt som man springer är ganska svårt)

antal löpsteg i abborrabacken; 3 stapplande, sen gick jag resten

antal öl innan jag däckade på kvällen: 1

antal gånger jag nämnt ostbågar i detta inlägg: 2 (känns överdrivet på något vis, så gott är det inte!)

 

nu tänker jag vila en vecka. bara njuta av att tre fjärdedelar av den svenska klassikern är avklarad. och kanske moffa i mig ett gäng ostbågar till. sedär, inläggets tredje ostbådeutnämning. får nästan ta och sluta där, d här börjar ju bli obscent…

 

 

9 kommentarer

Therese

30 Sep 2013 12:16

Härlig och rolig läsning, sitter här och fnissar! :-) Vad grym du är som gjorde det så bra! Kram

Saras Träningblogg

30 Sep 2013 19:56

Haha! Underbart skrivet! Snyggt jobbat :D Åh du! Jag såg också Rickard Herrey :D hihi!

LöparFia

30 Sep 2013 21:10

Grymt imponerad av både prestation och blogginlägg :-)! Det hade varit roligt att testa 30 km!

Lina

30 Sep 2013 21:14

Ett jättegrattis!!!! Loppet var sååå roligt!!!!

Helena

30 Sep 2013 22:25

Hahaha, FANTASTISKT!! Den där lukten av ingrodd manssvett är fortfarande en av mina starkaste förnimmelser av loppet...;-D
Stort grattis!!!

Anna-Karin Arvidsson

01 Oct 2013 21:16

Mäh
Då gick du i mål ca 25 min före mig
Såg du nån i kamo-tröja och rosa handskar kanske
Missa inte marathonphotos skrattfest på en blogg nära dig

Alexandra

02 Oct 2013 10:23

Haha, jag log mer än en gång under denna race-report. MEN VAD TUSAN, LIDINGÖLOPPET- CHECK, det är ta mig tusan asgrymt!! Stort grattis till både dig och Rickard Herrey!

Jörgen

02 Oct 2013 16:26

Vad grym du är!
Riktigt snyggt jobbat.

Moa

05 Oct 2013 07:01

Vilken underbar berättelse om loppet! :-D Du skriver på ett fantastiskt roligt sätt! Och du inspirerar mig verkligen, har redan kikat på det där anmälningsformuläret till Lidingöloppet 2014.... Men jag har verkligen respekt för det loppet.

Kommentera

Publiceras ej