.:a taste of my life:.

dagen var kommen. dagen som jag sett fram mot med skräckblandad förtjusning. det hade varit en kamp mot kropp och klocka. skulle knäna hålla? skulle d räcka med ett pannben av stål? en kamp som jag tyckte mig gått segrande ur i lördags morse. men då kom tvivlet  på orken på besök istället. helsike, jag hade ju lite förträngt hur långt tre mil är att springa. shit, kanske var jag frisk nog att springa. men skulle jag klara av att springa så LÅNGT? eller långt? kanske inte långt för andra. men i alla fall långt för en som egentligen tycker att alla distanser över en mil är idiotiska. att springa överhuvudtaget är ju rätt idiotiskt. jag är en idiot. men var fan var mina löpar-hörlurar då?

kvällen innan laddade jag med en stor kycklingsallad. och ostbågar. fett är lika bra som kolhydrater, hade jag inbillat mig. inget vin, men inte för att jag skulle springa, utan för att jag helt enkelt inte hittade det i flyttkaoset. har annars hört att måttliga mängder alkohol också funkar fint som uppladdning. eller hur det nu var. undrar om det finns något som INTE funkar som uppladdning? undrar var löpar-hörlurarna är?

svårt att sova. nervig som värsta tävlingshästen, vilket blir en smula larvigt med tanke på att min ambitionsnivå bara var att ta mig runt. promenerandes om så behövs. i värsta fall krypandes. eller ridandes på någon annans rygg.  var i helskotta är löpar-hörlurarna?

vaknar tidigt av strålande sol in genom sovrumsfönstret, där rullgardinen fortfarande inte kommit upp. letar efter löpar-lurarna. anklagar diverse folk, som alla förnekar all kännedom.  packar, käkar frulle och hittar löpar-lurarna på sin vanliga plats, där dom alltid har legat. typiskt att jag inte letade där.

väl ute på lidingö och koltorp (startgärdet), efter en snabb-push av kära emmelie & per och sms-avcheck med bästa karin, som just fullföljt halv-löpet, som meddelade att d var plättlätt, spritte d lite i fossingarna. som en ko på grönbete ville fötterna bara jogga iväg. redan här kom lixom min första runners-high. jag rös i hela kroppen och kände mig odödlig. ute på gärdet sprang jag även på en bekant man som jag hälsade hjärtligt på och frågade om läget. han verkade misstänksam, men hälsade tillbaka. hmmm, vem sjutton var han, jag kände ju igenom honom. nån jag jobbat med? kund? granne? hmmm, kan inte placera karln.

startskottet gick, jag höll mig till planen att ta d piano. och ur löpar-lurarna strömmande pepp från kära vännerna blandat med upptempolåtar i en jäkla skön blandning. utan detta har det varit trista och långa mil. kanske tillochmed omöjliga. nu var ingenting omöjligt. nu gick d smidigt, och leendet på mina läppar sprack lite då och då ut i ett gapskratt. fantastiskt (undrar vad mina medlöpare tänkte om mina gapskratt däremot?!). men vem sjutton var mannen i starten?

dom första 22 km var ren löparglädje. runt 15 km hade jag kommit fram till att mannen i starten måste vara jobbrelaterad. vid 18 km var jag precis lika råsäker på att han måste vara grännabo. kanske på sin höjd från örserum. eller ölmstad. när det var åtta km kvar lyckades jag förtränga mannen. d var nu d riktiga tuffa loppet började för mig. många tuffa backar. ett knä som började säga ifrån. en fot som jag stukade redan km tre. men med pers visdomsord i öronen och emmelies rödvinsprat klingande i bakgrunden, så fortsatte benen att mala. och munnen fortsatte att le. fast det är klart, hade jag de första två milen baywatch-hållning (nåja, allt är relativt) började jag sista milen allt mer ha en ostbåge-dagen-efter-hållning. och fast än det kändes som jag sprang i ett okej tempo kan några av kilometrarna avverkats i samma tempo som målarfärg torkar på en fondvägg.    

vid 27 km, mitt i en härlig nerförsbacke, gick det upp för mig. det var ju han. han med guldskorna. han i starten alltså.  han i melodifestivalen. va sjutton heter han nu igen. 28 km. irriterande, en hel km och jag kunde inte komma på hans namn. 28,5 km, men helskotta, är jag helt senil eller? han med brorsorna i guldpjucksen. 29 km. rickard herrey heter han ju!! rickard herrey!!! hallelujamoment!!!!! och där kom upploppet, målet och den skönaste segerkänslan någonsin. och extra rörd blev jag när en-svensk-klassiker-anders-gyhlenius korsar mållinjen precis före mig tillsammans med sina barn. jag grät nästan inombords. fast utan tårar. i fucking made it! 3,45 blev sluttiden. nöjd, stel och überlycklig tjej!

vi kör väl en listvariant av lidingöloppet också:

antal hallelujamoments: 3

antal insikter att man inte kan blogga sig till ett bra resultat i lidingöloppet: 7

antal stukade fötter: 1

antal ”oj vad det luktar gubbsvett, jag måste springa om”: 18

antal gapskatt: 8

antal satta bullar i halsen: 1

antal insikter att man inte ska springa och äta bulle samtidigt: 1

antal skickade sms: 1 (skulle stå ”du är bäst”, kan eventuellt blivit ”du är präst”, pga sms’a samtidigt som man springer är ganska svårt)

antal löpsteg i abborrabacken; 3 stapplande, sen gick jag resten

antal öl innan jag däckade på kvällen: 1

antal gånger jag nämnt ostbågar i detta inlägg: 2 (känns överdrivet på något vis, så gott är det inte!)

nu tänker jag vila en vecka. bara njuta av att tre fjärdedelar av den svenska klassikern är avklarad. och kanske moffa i mig ett gäng ostbågar till. sedär, inläggets tredje ostbådeutnämning. får nästan ta och sluta där, d här börjar ju bli obscent…