tjugotjugo – året när allt allt allt ALLT ställdes in, pausades och virtualiserades pågrundav covid-19! men hey, vet ni vad – då gör jag tvärtom – jag drar igång igen - det var drygt sju år sedan sist. nu kör vi, bloggen, vi testar på nytt du & jag. allt är glömt och förlåtet. framförallt är min forna form glömd (men kanske inte förlåten!). livet kom lixom emellan – en fantastisk son – jobbfokus - men nu är suget efter lopp & utmaning total – nu kommer inte livet emellan – nu lever vi livet istället!

kanske var det här med nedstängning och inställning bra för mitt komma-tillbaka-försök. jag har fått komma tillbaks i lagom takt. låtit kroppen vinna över krämpor och skador och graviditet. ett par virtuella lopp har det blivit – får se, kanske får dom sitt omnämnande så småningom. MEN den här godingen är definitivt värd det; 5 september gjorde jag min snabbaste 5kilometare på århundranden. det var asics stockholm high five virtual edition som avverkades i ett jädrans tempo [för att vara jag version 2020!] – 28 minuter och 35 sekunder.

känslan? knallröd i fejset. kräksmak i munnen. darriga ben. ont i lungorna. och ett jäkla sug efter mer!     

dagen var kommen. dagen som jag sett fram mot med skräckblandad förtjusning. det hade varit en kamp mot kropp och klocka. skulle knäna hålla? skulle d räcka med ett pannben av stål? en kamp som jag tyckte mig gått segrande ur i lördags morse. men då kom tvivlet  på orken på besök istället. helsike, jag hade ju lite förträngt hur långt tre mil är att springa. shit, kanske var jag frisk nog att springa. men skulle jag klara av att springa så LÅNGT? eller långt? kanske inte långt för andra. men i alla fall långt för en som egentligen tycker att alla distanser över en mil är idiotiska. att springa överhuvudtaget är ju rätt idiotiskt. jag är en idiot. men var fan var mina löpar-hörlurar då?

kvällen innan laddade jag med en stor kycklingsallad. och ostbågar. fett är lika bra som kolhydrater, hade jag inbillat mig. inget vin, men inte för att jag skulle springa, utan för att jag helt enkelt inte hittade det i flyttkaoset. har annars hört att måttliga mängder alkohol också funkar fint som uppladdning. eller hur det nu var. undrar om det finns något som INTE funkar som uppladdning? undrar var löpar-hörlurarna är?

svårt att sova. nervig som värsta tävlingshästen, vilket blir en smula larvigt med tanke på att min ambitionsnivå bara var att ta mig runt. promenerandes om så behövs. i värsta fall krypandes. eller ridandes på någon annans rygg.  var i helskotta är löpar-hörlurarna?

vaknar tidigt av strålande sol in genom sovrumsfönstret, där rullgardinen fortfarande inte kommit upp. letar efter löpar-lurarna. anklagar diverse folk, som alla förnekar all kännedom.  packar, käkar frulle och hittar löpar-lurarna på sin vanliga plats, där dom alltid har legat. typiskt att jag inte letade där.

väl ute på lidingö och koltorp (startgärdet), efter en snabb-push av kära emmelie & per och sms-avcheck med bästa karin, som just fullföljt halv-löpet, som meddelade att d var plättlätt, spritte d lite i fossingarna. som en ko på grönbete ville fötterna bara jogga iväg. redan här kom lixom min första runners-high. jag rös i hela kroppen och kände mig odödlig. ute på gärdet sprang jag även på en bekant man som jag hälsade hjärtligt på och frågade om läget. han verkade misstänksam, men hälsade tillbaka. hmmm, vem sjutton var han, jag kände ju igenom honom. nån jag jobbat med? kund? granne? hmmm, kan inte placera karln.

startskottet gick, jag höll mig till planen att ta d piano. och ur löpar-lurarna strömmande pepp från kära vännerna blandat med upptempolåtar i en jäkla skön blandning. utan detta har det varit trista och långa mil. kanske tillochmed omöjliga. nu var ingenting omöjligt. nu gick d smidigt, och leendet på mina läppar sprack lite då och då ut i ett gapskratt. fantastiskt (undrar vad mina medlöpare tänkte om mina gapskratt däremot?!). men vem sjutton var mannen i starten?

dom första 22 km var ren löparglädje. runt 15 km hade jag kommit fram till att mannen i starten måste vara jobbrelaterad. vid 18 km var jag precis lika råsäker på att han måste vara grännabo. kanske på sin höjd från örserum. eller ölmstad. när det var åtta km kvar lyckades jag förtränga mannen. d var nu d riktiga tuffa loppet började för mig. många tuffa backar. ett knä som började säga ifrån. en fot som jag stukade redan km tre. men med pers visdomsord i öronen och emmelies rödvinsprat klingande i bakgrunden, så fortsatte benen att mala. och munnen fortsatte att le. fast det är klart, hade jag de första två milen baywatch-hållning (nåja, allt är relativt) började jag sista milen allt mer ha en ostbåge-dagen-efter-hållning. och fast än det kändes som jag sprang i ett okej tempo kan några av kilometrarna avverkats i samma tempo som målarfärg torkar på en fondvägg.    

vid 27 km, mitt i en härlig nerförsbacke, gick det upp för mig. det var ju han. han med guldskorna. han i starten alltså.  han i melodifestivalen. va sjutton heter han nu igen. 28 km. irriterande, en hel km och jag kunde inte komma på hans namn. 28,5 km, men helskotta, är jag helt senil eller? han med brorsorna i guldpjucksen. 29 km. rickard herrey heter han ju!! rickard herrey!!! hallelujamoment!!!!! och där kom upploppet, målet och den skönaste segerkänslan någonsin. och extra rörd blev jag när en-svensk-klassiker-anders-gyhlenius korsar mållinjen precis före mig tillsammans med sina barn. jag grät nästan inombords. fast utan tårar. i fucking made it! 3,45 blev sluttiden. nöjd, stel och überlycklig tjej!

 

vi kör väl en listvariant av lidingöloppet också:

antal hallelujamoments: 3

antal insikter att man inte kan blogga sig till ett bra resultat i lidingöloppet: 7

antal stukade fötter: 1

antal ”oj vad det luktar gubbsvett, jag måste springa om”: 18

antal gapskatt: 8

antal satta bullar i halsen: 1

antal insikter att man inte ska springa och äta bulle samtidigt: 1

antal skickade sms: 1 (skulle stå ”du är bäst”, kan eventuellt blivit ”du är präst”, pga sms’a samtidigt som man springer är ganska svårt)

antal löpsteg i abborrabacken; 3 stapplande, sen gick jag resten

antal öl innan jag däckade på kvällen: 1

antal gånger jag nämnt ostbågar i detta inlägg: 2 (känns överdrivet på något vis, så gott är det inte!)

 

nu tänker jag vila en vecka. bara njuta av att tre fjärdedelar av den svenska klassikern är avklarad. och kanske moffa i mig ett gäng ostbågar till. sedär, inläggets tredje ostbådeutnämning. får nästan ta och sluta där, d här börjar ju bli obscent…

 

 

jag hade hört d ryktas om att d jobbigaste med vansbrosimningen skulle vara bilresan dit & hem. d ligger nog faktiskt lite sanning i d. för d e en kort tävlingstid i förhållande till övriga klassikerlopp. men oavsett detta faktum e d faktiskt tretusen meter som ska avverkas simledes. och d snyter man inte bara ur sig sådär. [även om d snöts och frustades en del kallsupar utmed banan!]

planen var att genomföra loppet helt utan ambitioner då jag tyvärr simmar bröstsim som en sengångare med ledgångsreumatism. men gärna en tid under två timmar var väl ett lite personligt mål. [med tanke på att veckans uppladdning inte hade varit den bästa, med en ond ögoninfektion och noll träning som ett resultat av detta så kunde även denna tvåtimmarstanke ökas till två och en halv timme med]

väl på plats i vansbro, efter en bilresa med mycket kaffe, redbull, vatten och kissepauser och startpaketet med lila badmössa [lyllo mig, snyggaste färgen!] och tidtagar-chipet var uthämtat tog jag mig en titt på älven. och de som redan simmade. och helskotta vilken ångest jag fick! skulle jag fixa d här?! d va ju strömt. kallt. och blött [no shit, sherlock!]!

 vi tog oss bort mot starten, och efter lite pust & stånk satt både våtdräkt och badmössa på plats. och även om d bara handlade om några minuter till start så kan jag lova att d svettades en del när man är klädd i svart, åtsittande gummi från topp till tå [okej, lila topp i form av badmössan då!] så jag vet inte om d va d, eller om d bara va känslan av att d äntligen va dax. men när man väl klev ner i d sexton gradiga vattnet och starten gick, kändes inte ens vattnet särskilt kallt. eller läskigt…  

först dryga två km medströms i vanån gick förvånansvärt enkelt. två nära-döden-upplevelser. första i form av ett långt vasstrå som slingrade sig runt min hals och jag antog att d va en ond ål [eller liknande sjömonster] som försökte döda mig. nästa när en crawlande ung herre crawlade sig upp på min rygg/mitt huvud och brydde sig inte så mycket om att ens kolla om jag överlevde.[d gjorde jag dock, E hade bra koll på mig bakifrån trots sina igenimmade simbrillor!] sen svängde vi in mot västerdalälven. här snackar vi motströms! 854,11 meter kvar, satt en man i en båt och talade om. man kom inte alls lika långt för varje simtag. och man fick kryssa rätt bra mellan trötta simmare, som alla tävlade om att ligga närmast bryggan. men meterskyltarna som talade om kvarvarande metrar att simma kom tätt och fantastiska funktionärer längs bryggorna som kom med värmande hejjarrop gjorde resan mot mål enklare. guldstjärna till dom alla! handen mot plexiglaset som förkunnade att målet var nått, klockan visade slutligen på en simtid på en timme och sexton minuter. [mycket nöjd sengångare-med-reumatism-tjej!] några stapplande steg upp på land och lite varm sportdryck på d och sen bara ren och skär lycka! då var del två i klassikersatsningen avklarad.

vi kör väl en vansbrosimning-i-siffror med då:

antal kallsupar: 54555

antal svalda liter ur västerdalälven: 826,8

antal mottagna sparkar: 756

antal utdelade sparkar: 47

antal nära-döden-upplevelser: 2

antal försök till att crawla: 1

antal misslyckade crawl-försök: 1

antal fantastiska funktionärer: 452545712454354

antal kvinnor som trängdes i samma duschar: 5832

antal isflak som skymtade i horisonten: 3 [kan vara inbillning, men16 grader e kallt!]

antal komplimanger jag fick i badmöss: 0

antal komplimanger jag fick  i simbrillor: 0

 

när det gäller vätternrundan, så hade jag nog egentligen bestämt mig redan innan förra årets lopp. en gång. kul att testa. men en gång skulle nog räcka. för att cykla tretti mil på ett bräde, det är inte normalt. tror jag tänkte samma sak under själva loppet då. men jag minns inte riktigt. för så fort jag såg målrakan. sista svängen in mot mål. då bestämde jag mig för att göra det här over ’n over again!

så med d sagt, här var vi i år igen. jag hade beställt strandväder och vindstilla (25 grader & sol) hela rundan runt. oklart hur jag hade tänkt det skulle funka nattetid, men strunt samma. man kan ju inte ha tänkt på allt, heller… men som sammanfattning kan vi väl säga såhär;

om det var strandväder? ja det var okej. kanske inte 25 grader. vilket va bra. det var perfekt egentligen. soligt men inte för varmt. men om det var vindstilla. Nils Erik Jesus (NEJ!)... det var det inte!

det blåste en så galen motvind ner till jkpg. man fick trampa på till mjölksyregränsen nästan nåddes för att få upp knapp styrfart. åtta mil in i loppet låg jag typ en timme efter förra årets passertider (och förra året gick det inte särskilt fort heller, kan jag ju tillägga) och jag insåg att den här rumpan kommer få gnida sig mot sadeln bra många timmar till innan den får skutta över mållinjen i motala igen om d fortsatte i d här tempot. [oklart hur rumpor skuttar över mållinjer]

glädjande nog fick jag efter jkpg-stoppet.(där jag för övrigt höll samma tempo som en enhjuling, vilket inte kändes särskilt positivt för mig!) upp tempot lite och mil efter mil lades bakom mig. och d e på riktigt ren och skär glädje när man inser att man passerar 150 km –kvar skylten och nedräkningen kan börja. en liten humör-svacka ska väl dock erkännas efter karlsborg när 90 km-kvar-skylten kommer och jag i mitt inre inser att d e ett helt jäkla vasalopp kvar att stångas emot! men kanske var d välsignelsen i ”prästbacken” som gav mig lite kraft från ovan. [jag high-five’ade prellen… och så läste jag senare på en söt tjejs klassikerblogg, som för övrigt visade sig starta exakt samtidigt som mig!, att prellen nog egentligen gjorde välsingnelsetecken och inte alls va ute efter handklappning.]  eller så va d tanken på att emmelie satt redo med telefonen i handen hela natten om jag behövde peppas. för långsamt kom skylt efter skylt med nedräkning. även om jag ett tag faktiskt trodde att nån hade varit och snott, alternativt vält, sista 10 km-kvar-skylten, för helskotta va den tog tid innan detta vackra konstverk [en gul skylt i plast helt enkelt] äntligen dök upp i vägkanten.    

och jag kan garantera att när man ser motala igen (oavsett hur många timmar man spenderar för att ta sig runt sjön) är det en vacker syn. kanske vackrare än eifelltornet i paris. eller kullerstenarna i gränna. eller frihetsgudinnan i new york. [oklart om det går att jämföra gränna med paris och new york dock) jag flinar saligt på målfotot och gör ett fånigt peace-tecken med fingrarna.  antagligen av ren och skär lycka att ha klarat av delmål ett i satsningen mot en svensk klassiker…

min vätternrunda i siffror:

antal kissepauser: 3

antal äckliga bajamajor av dessa: 3

antal gånger jag brydde mig att bajamajorna va äckliga: 0

antal uppraggningar av norsk sub-grupp: 2

antal kommentarer att jag färgmatchade min outfit med cykeln: slutade räkna efter 28

antal gånger jag sjöng drängarnas slagdänga om du vill bli min fru högt för mig själv: 7

antal vetebullar under rundan: 7

antal liter sportdryck: 3

antal liter vatten: 0 (dumt!!)

antal skickade god morgon-sms från fagerhult klockan 4 på morgonen: 1

antal detsamma från hjo: 1

antal kullerstenar i gränna: 76004694

antal high-five’ade prellar: 1

antal gånger jag glömt vart jag ställt cykeln i depåer: 4

antal gånger jag sen hittade cykeln: 4 (puh!)

antal gånger jag lovade mig själv att aldrig köra igen: 3879

antal gånger jag tvivlar på ovan: 3879

antal pb’n på loppet: 1

antal syskon jag slog i årets upplaga:1

antal syskon jag faktiskt har: 1

antal gånger han fått höra detta: 6751

nä. nu ska jag logga in på vätternrundans hemsida och köpa mig nå fint. en tischa. eller en väska. eller en mössa. eller nåt annat jag verkligen inte behöver. bara därför att! så d så! älskade, underbara, hatade, fantastiska, fruktansvärda vätternrunda, vi ses nästa år igen…  

vätternrundan 2013,
jaha, vad ska man egentligen säga? vätternrundan 2012 är rubriken. då e d väl bäst att jag betar av innehållet med; d blötaste, kallaste, värsta jag nånsin varit med om... men oxå d mest fantastiska jag gjort! skum blandning d där. tokigt skum.   
 
d va ångest innan. 30 mils cykling runt en stor jäkla sjö. alldeles för lite mil i benen. dom rekommenderade 100 kan nog delas med minst 3 för att komma ner i min träningsdos. och en lånad cykel. följde slavsikt väderprognoserna de sista två veckorna innan loppet. regn. REGN! med stora feta bokstäver. d va regn som väntade. roligare än så skulle d inte bli alltså. och jag skrev den här texten samma kväll som jag klarat av dom trehundra långa, blöta kilometrarna. för att verkligen komma ihåg att inte anmäla mig till nästa år igen. 
men jag känner väl mig själv. jag visste såklart redan då att jag skulle hänga på låset när anmälningen startade i oktober. och tur va väl d. på tvåochenhalv timme var loppet fulltecknad. men jag är en av dom iaf!
 
anyhow. 8 mil hade jag uppehåll. grenna visade sin finaste sida såklart. där lyser alltid solen [oklart om jag fabulerat ihop detta, eftersom jag intog grenna sisådär tre på natten och mig veteligen lyser sällan solen då!] men i jkpg kom regnet. och d blev kallt. tre grader. d e fasiken på gränsen till svinkallt, men jag ska inte överdriva, så jag nöjer mig med kallt. jag kunde varken bromsa eller växla, då händerna var så frusna att fingrarna inte längre kunde röra på sig. [turligt nog cyklade jag inte så fort under mina trettio mil att d där med bromsningen skulle bli ett problem! tihi!] dom frusna fingrarna var snarare ett bekymmer vid toalettbesöken, då d tog en evighet att både få av sig och på sig de för övrigt toksexiga vadderade cykelbrallorna. i hjo fick till och med en tysk tant [oklart om hon verkligen kommit upp i tantålder, men hon hade lockigt hår och talade i ni-form, vilket måste vara kriterier för tant] hjälpa mig dra upp dom [frau hosen-helfer?!].
 
d va rekordår 2012 för vätternrundan. aldrig någonsin hade d varit så många deltagare. aldrig någonsin från så många olika länder. aldrig någonsin hade någon kört så fort [obs! d va inte jag!]. och aldrig någonsin hade så många brutit loppet. ge upp, d va ALDRIG ett alternativ för mig! jag sysselsatte mig med annat under min 14 timmar på banan;
 
mellan fagerhult & hjo försökte jag komma ihåg och sedan självlära mig årets portugisiska sommarplågelåt "ai se eu te pego". oklart hur d lät, men många omcyklare & omcyklade fick höra min ljuva (?) portugisiska (?) stämma.
 
sedan försökte jag från hjo och intill mål i motala kategorisera mina medcyklister. jag skyller d hela på min blöta, trötta hjärna, som inte helt fungerade till 100% redan innan loppet, och d finns absolut inga faktabaserade studier bakom denna kategorisering.   
 
längst till höger på vägen cyklar eva. i sin fladdrande regncape alternativt  sönderklippta svarta soppåse som fick fungera som d samma. på sin fullt utrustade damcykel med cykelkorg. d ser lixom stabilt ut. faktiskt så stabilt att man misstänker att om eva skulle trilla av, så fortsätter cykeln av sig själv. hon håller linjen, kör sakta men säkert och förutsägbart och har ett leende till övers för alla. hon verkar inte särskilt plågad, vilket är tur, för hon kommer att vara ute i 20-25 timmar. hon är loppets sanna hjältinna. eva kan oxå vara en man, då heter han säkerligen bengt eller rolf. och tillsammans har eva, bengt & rolf gjort massssor med vätternrundor genom tiderna.
 
även chrille har gjort mängder med rundor. han håller till höger, men strax utanför eva. han är yngre och har en fräschare cykel. håller jämn & bra fart och agerar lok åt många följeslagare [oftast mycket trötta motionärer som inte hjälper till att dra tåget särskillt mycket] han utstrålar trygghet & rutin.
 
över hela jäkla vägbanan vinglar hobbymotionärerna. en typisk representant är johanna. singel eller trött flerbarnsförälder som tycker att det är kul att cykla. några mil. i vackert väder. gått på spinning hela vintern och som längsta pass kört någon 2-timmarsspinning. racern är inköpt på blocket och cykeln har till skillnad från sin nya ägare gjort en eller ett par rundor innan, eller i alla fall marknadsfördes den som "en perfekt vätternrundancykel" på tidigare nämnda marknadsplats. snart löper den stor risk att återigen hamna på blocket... kanske redan i medevi eller karlsborg via blocket-appen i mobilen.

längst till vänster kommer subborna. inte så hemska som de låter. d e grupper som kör jättejättefort och tänker klara rundan under en viss tid - sub 8 på åtta timmar osv. de kör så fort att man egentligen inte ser dem, hör bara ett svischande när de kör förbi. eventuellt känner en touch på överarmen för de kör så fasligt nära att man själv nästan vinglar ner i diket. [oklart om jag överdriver här en gnutta oxå!] i svansen efter dem kommer oftast en stor, brokig och kaotisk samling som försöker hänga med och dra nytta av fartvinden.

en av dem är peter. det är hans första vätetrnrunda och han har slagit vad med polarna på jobbet. hur svårt kan det vara? han har ju en sprillans ny kolfiberracer och formen är kanon! han har sett tour de france på tv. han var dessutom riktigt duktig i någon lagidrott för 15 år sedan, elit nästan, och han är fortfarande bra. på innebandy visserligen. men ändå. 

efter karlsborg har det skett lite ändring i leden. subborna fortsätter att svischa förbi i en jämn ström [fortfarande så tajt nära att de nästan snuddar mina armbågar] men peter har nu tagit rygg på eva och vinglar fram i knapp styrfart. hobbymotionärerna har också slutat försöka hänga efter subborna och nu lagt sig på led bakom chrille, som fortfarande utstrålar trygghet och bara drar och drar.
 
önskar jag hade träffat någon av alla "chrille" efter målgång. då hade han fått en kram. och eventuellt ett frieri av ren & skär lycka att jag fixade d. så d va nog tur att jag möttes av mamma och pappa i målområdet istället för en av dessa chrillar, så slapp jag styra upp ett bröllop mitt i allt oxå.
 
14 juni ses vi igen...!
delmål ett.
 
 

 

 
   
 
 
en svensk klassiker, vätternrundan 2012,